, jag heter rune stellan karlsson, stuveriarbetare, jobbat i hamnen i 25 ar, innerhamnen. tackar mina arbetskamrater for att jag fatt stallt upp har och hoppas det ska ga bra for de yngre ocksa, det var ju sa va a visst, man var ju piskad anna te stanna, bara for man hade tva barn att forsorja och karing och hele fan. a. sa kom man upp i vasken, det var last nar klockan var atta. och da fick man sta vid enarmarn. en gubbe fick halla i armen och sa fick man sta dar och vaska sig. tjugo grader kallt! och sa sitter de dar uppe pa hamnarbetskontoret och visar fotografi 1954, hur bra vi hade det, da hade de vart pa hotel eggers och fotograferat badrummena dar. vi hade la fan inte en dusch en gang! *skratt*, vi hade skoj, men vi hade ett jadra sketjobb, vad vi vill gora har, det ar att bygga den goda staden, jag skulle kanske vilja saga om bockkranen dar borta att det ar ju ett sant har exempel pa en signal, ett marke, som minner om den gamla tiden och som vi tycker ska va kvar har, men du kan ju sjalv tanka dig, ja jag akte fran kalleback klockan sex pa morgonen och jag cyklade ner har till lusasken, allegatan, och var dar halv sju till utropet. finns inget arbete, fick stanna kvar; klockan nio, fanns inget arbete, fick stanna kvar till klockan halv tolv, fanns inget arbete, fick stanna kvar till halv fem, eventuellt a fa sig lite overtid, fanns inget da heller. cyklar hem till kalleback igen klockan fem utan att ha tjanat 5 ore, utan forlorat 30 ore for jag hade druckit kaffe; man maste ju ha en macka och lite kaffe, for det var ju ett missnoje over hele hamnen va. for det ar, alltsa det gick och jaste hele tiden sa det behovdes bara en liten javla tandsticka vettu sa brann hele hamnen, det blir formodligen ett varvsmuseum - ovanpa den har kranen sa bygger man kontor, konferencelokaler, kanske nan restaurang, utsiktsplattform; man aker i moderna hissar upp och ner. tittar du pa hur city ser ut sa ar det na slags halv. halvt appel, moderna hissar upp och ner, moderna hissar upp och ner, moderna hissar upp och ner, - det var ju sa att vi hade en stuveriarbetare som vi kallade for lammkotletten, - ja, han hade ju emaljoga, kotletten va, - sa kalvade en langa over lammkotletten och han. - lammkotletten kom under, - han lag ju dar skadad, alla rusa' till, - och dar kom styrman och besattningen och hele, dom trodde det var ett sant dar javla brandlarm eller nanting, vettu, - ambulansmannen kom och titta till han dar och naturligtvis hade dom ju oturen, dom sku' kolla ju da i ena ogat dar och raka oppna emaljogat, - "han ar dod" sag de. sa vakna' han da, och sa sag. - "nej!" skrek lammkotletten, "jag lever! de'e ingen fara!"
